Being able to survive itdoesn't mean that it will ever be ok----För att citera den eminenta Miranda:"I am SO fucked up" Jag önskar så många saker vore annorlunda, men mest av allt vill jag radera det tredje hjulet under min (tycker jag) kärra. Inte för att något av viktigaste skulle bli enklare kanske, eller vafan säger jag, DET SKULLE DET. Och vet ni vad.This is only getting worse and worse. Nyss var vi två, nu är vi tre. Två obsessed ones och en nåntingnånting däremellan.De senaste dagarna är det värsta jag varit med om.Tror jag.Hur ska jag någonsin kunna vara säker på något igen?Jag är som en racingbil klar för start som någon gång på gång startar och sedan ställer in i garaget igen.I helgen körde vi till och med ett varv på banan.Fan. Is it even worth fighting for?Och när kommer jag kunna svara på den frågan utan att blanda in sentimentala skäl?

Min hals känns som om den det senaste dygnet stiftat en nära bekantskap med glaskross. Jäkla Eckerö Linjen färja full med snoriga ungar och baciller. Well.Tjuvlyssnat får mig ännu en gång att garva högt:"(Tjej ~15 och pojke ~10 som verkar vara syskon småkivas med varandra i rulltrappan.)Tjejen (med allvarligt tonfall): Men Daniel, jag får egentligen inte säga detta, men kan inte hålla tyst längre!(Konstpaus.)Tjejen: Du är... adopterad!Pojken (tittar oförstående mot sin mamma): Va?!Tjejen: Ja, från en APFAMILJ!Pojken: Mamma, säg till henne!Mamman: Det är sant."