Jag gick igenom alla mina gamla tonårsdikter jag plitat ner, vilken tonåring har inte försökt få ut sin ångest över livets konstiga svängar genom diktande?

Men faktiskt, jag var stolt då och jag är stolt nu.

Jag är inte särskilt bra på att teckna, kan absolut inte sjunga och något instrument vill jag inte påstå att jag behärskar.

Men skriva, det kan jag faktiskt. Och mina dikter är jag stolt över, de är vackra. Jag blir förvånad över mig själv när jag läser dem igen, eller ja, de flesta av dem - alla har skelett i garderoben.

Är det faktiskt jag som skrivit detta? Min hjärna som knåpat ihop det?

Nu ska jag hem från jobbet.

Hem till min L.

(jag kan fortfarande inte fatta att mina drömskor faktiskt ska bli MINA drömskor, kalla mig besatt eller vad som helst men jag kommer inte tro på det förräns jag har dem i min hand)

Radar driver med smal-hetsen i Hollywood. I like it.

Framtiden kommer tids nog, att lägga för mkt tid på att oroa sig över den i förväg förstör bara din nutid! Detta kommer inte alls ur rätt fingrar, jag vet.

Hur framtiden än kommer se ut, hur ditt liv än blir

- så kan du vara säker på att det kommer bli ett stort äventyr!

...

Klara fyller jämnt om några dagar. Jag säger grattis nu eftersom hon befinner sig på sydligare breddgrader på den stora dagen.

Du betyder mycket för mig din blekfis (okej, efter helgen lär det vara jag som har den titeln)! Utan tvekan är Klada en av de personer som står mig närmast, om jag ska vara ärlig har jag aldrig haft en så lång vänskapsrelation med någon utan tröttna. Hon är speciell, den där Klara.