Jag har en sån jävla tur. Verkligen.

Att vakna omsluten av hans armar (och vilka armar sen), jag är helt lost.

Precis såhär är det.

Helt bekväm. Helt förälskad.

Sådär som det ska vara.

Sånt som alla jag tycker om borde få uppleva.

Jordgubbar, grädde och champagne.

Suugen.

Igår fick jag de första två, men jag vill liksom ha mer.

När Klara kommer.

Jag är hemma igen. Väldigt mkt hemma.

Och rätt peppad. Inför vad vet jag inte riktigt, livet kanske?

Att åter tag i min vardag?

Och ja, jag sitter på jobbet. Jag måste försöka få ihop lite kulor då jag helt glömt bort de ton av kläder (etc) som ligger hos mormor. Jag blev rätt chockad när jag märkte det. Nätshopping är skitfarligt, dudes. Inte minst för att jag har en förmåga att redan ha tröttnat på ett plagg när det väl kommer fast jag var skittänd på det när jag beställde det..

Italien var nice och jag är brun. Det räcker liksom så.

Midsommar var lugn. Med L och precis som jag ville ha det. Mys.

Syrran drog dock iväg, stack med någon kompis till närliggande hotellet och dansade med 30 åriga motorcykelsnubbar. Hon är 13 år. Och inte ville hon hem heller. Jag vaknade mitt i natten av att pappa skrek i telefon att nu svärord kommer du hem. This is going to be bad.

Igår:

Jag: När fyller S (min syster) år?

Bror: På tisdag..

S (som står bredvid bror): VA?! Gör hon?

Jag sitter fast här till 20:30. Det är långt fram i tiden.

På tisdag kommer mormor.

Vecka 28:a kommer Klara.

Min bror oroar mig.

Livet är precis som det alltid är, ett bedrägligt lugn före stormen.

Eller är det den bedrägliga stormen före lugnet?