Idag är det 6 månader. 6 månader med L.

Jag tycker mer om honom efter denna relativt korta tid än någon annan kille jag träffat.

Han gör mig avslappnad och glad.

Han gör mig bättre, både för andra och mig själv.

Jag är lycklig med honom.

Ikväll ska vi äta ute någonstans, det är bra för jag är hungrig.

Nu slutar jag på jobbet och ska äta glass med J och J. Nam.

Sedan ska jag på praktik till Je och måla ett stall.

Men ikväll, ska jag bara vara med L.

Jag har ett problem.

En mental skada kanske, eller bara en shoppingrelaterad, tillfällig verklighetsfrånvändning som uppstår ibland när jag står i en butik med ett hutlöst dyrt plagg (som det är pinsamt tydligt att jag aldrig kommer använda) - och bestämmer mig för att köpa det.

Vi kan kalla det "Jenny-Hellström-kjol-syndromet".

För det är mitt skelett i garderoben. En apdyr, svart, ballongkjol från Jenny Hellström som jag, guess what, aldrig använt.

Dilemmat är givetvis att den är för dyr för att ge bort och för mysko för att någon skulle köpa den för mer än runt 30 euro. Vilket inte ens täcker upp hälften av inköpspriset.

Okej, att kalla det syndrom kanske är att ta i. Det händer ju inte ofta, och aldrig har det varit i de prisklasserna som den där kjolen. Faktiskt. Så man kanske kan påstå att jag lärt mig min läxa?

Jag rensar min garderob regelbundet, ger bort mängder till syster och ibland något till vänner. Men kjolen vill jag ju inte ge bort. Jag är lite för snål för det, än så länge. Men det lär sluta med att jag ger bort den till min mamma efter att ha lurat i henne att det är en synnerligen modern bordsduk..  Jag provade till och med att använda den som klänning men det skapade bara skrattattacker.

Nu har jag alltså lagt ut ungefär 4 gånger den summan kjolen kostade på en klänning, som Klara påstår har "Jenny Hellström kjol"-kompetens. Men jag tror inte, eller hoppas i alla fall fan inte det.

Annars kan man ju bara konstatera att jag inte alls är botad.