Gliip.

Jag är slut. Vilket betyder att jag kommer sova som en stock inatt, och det uppskattar jag ju förstås. Imorse var jag hos J på praktik och skumpade runt på en islandshäst - kändes ungefär som att försöka gå ner i spagat och gunga samtidigt. J håller på att rida in sin 2 åring och behövde "filbunkar" sa hon. Javisst.

Snart slutar jag och åker till min hunk. Aargh vad jag tycker om honom.

Äntligen någon som kan mig.

Den skiten fick mig till och med att BE min syster om lov att få se en av hennes filmer. Det är säkert bra för mig, eller nått.

Snart kommer min klänning, jag längtar. Den är fantastisk...

Kläder och skor är som konstverk, som en samling.

Och det säger jag givetvis medveten om hur rubbat det låter. Jag bara känner så.

Jag kan snart inte se något för min lugg och mitt hår är solblekt som fan. Solution: onsdag = klippning och köpa hårfärg. Jeez, jag har inte varit i Mariehamn på flera veckor.. Jag kanske inte ens hittar till parkeringshuset! Ehm.

Det är rätt fånigt, jag sitter aldrig vid datorn hemma. Och då menar jag aldrig. Däremot sitter jag vid en dator i princip 80% av min arbetstid. Även fast jag inte vill egentligen, men alternativet är att glo in i en vägg eller försöka konversera. Så jag surfar och bloggar. Surfar och bloggar. Och shoppar. Tid kunde spenderas på något så mkt bättre, men lönen jag får för att surfa blekar liksom det där lite.

Vet ni vad, det är vecka 27 imorgon.

Vecka 28 kommer Klara.

Hon har säkert sin kofta med sig.

Så.. Var fan ska jag få tag på en dubbelsäng?

Jag är hemma igen. Väldigt mkt hemma.

Och rätt peppad. Inför vad vet jag inte riktigt, livet kanske?

Att åter tag i min vardag?

Och ja, jag sitter på jobbet. Jag måste försöka få ihop lite kulor då jag helt glömt bort de ton av kläder (etc) som ligger hos mormor. Jag blev rätt chockad när jag märkte det. Nätshopping är skitfarligt, dudes. Inte minst för att jag har en förmåga att redan ha tröttnat på ett plagg när det väl kommer fast jag var skittänd på det när jag beställde det..

Italien var nice och jag är brun. Det räcker liksom så.

Midsommar var lugn. Med L och precis som jag ville ha det. Mys.

Syrran drog dock iväg, stack med någon kompis till närliggande hotellet och dansade med 30 åriga motorcykelsnubbar. Hon är 13 år. Och inte ville hon hem heller. Jag vaknade mitt i natten av att pappa skrek i telefon att nu svärord kommer du hem. This is going to be bad.

Igår:

Jag: När fyller S (min syster) år?

Bror: På tisdag..

S (som står bredvid bror): VA?! Gör hon?

Jag sitter fast här till 20:30. Det är långt fram i tiden.

På tisdag kommer mormor.

Vecka 28:a kommer Klara.

Min bror oroar mig.

Livet är precis som det alltid är, ett bedrägligt lugn före stormen.

Eller är det den bedrägliga stormen före lugnet?

Jag gick igenom alla mina gamla tonårsdikter jag plitat ner, vilken tonåring har inte försökt få ut sin ångest över livets konstiga svängar genom diktande?

Men faktiskt, jag var stolt då och jag är stolt nu.

Jag är inte särskilt bra på att teckna, kan absolut inte sjunga och något instrument vill jag inte påstå att jag behärskar.

Men skriva, det kan jag faktiskt. Och mina dikter är jag stolt över, de är vackra. Jag blir förvånad över mig själv när jag läser dem igen, eller ja, de flesta av dem - alla har skelett i garderoben.

Är det faktiskt jag som skrivit detta? Min hjärna som knåpat ihop det?

Nu ska jag hem från jobbet.

Hem till min L.

(jag kan fortfarande inte fatta att mina drömskor faktiskt ska bli MINA drömskor, kalla mig besatt eller vad som helst men jag kommer inte tro på det förräns jag har dem i min hand)

Framtiden kommer tids nog, att lägga för mkt tid på att oroa sig över den i förväg förstör bara din nutid! Detta kommer inte alls ur rätt fingrar, jag vet.

Hur framtiden än kommer se ut, hur ditt liv än blir

- så kan du vara säker på att det kommer bli ett stort äventyr!

...

Klara fyller jämnt om några dagar. Jag säger grattis nu eftersom hon befinner sig på sydligare breddgrader på den stora dagen.

Du betyder mycket för mig din blekfis (okej, efter helgen lär det vara jag som har den titeln)! Utan tvekan är Klada en av de personer som står mig närmast, om jag ska vara ärlig har jag aldrig haft en så lång vänskapsrelation med någon utan tröttna. Hon är speciell, den där Klara.

Jag tycker om mina syskon och min familj, ibland slår det mig hur jäkla lyckligt lottad jag är på jorden. Även om allt inte är/blir som man vill, så kommer jag alltid att ha dem där för att vi hör ihop. Det är väldigt dyrbart.

Nästa vecka lagas min bil medan jag är i Sthlm hos mein Klara och.. ja, gör sånt jag inte brukar göra. Mitt stora Asos paket kom igår men eftersom det sitter fast hos tullen så kan jag inte hämta det förräns på torsdag då jag även ska hämta mina nya Burberry glasögon. Maha, nu kan ingen kalla mig 10 år när jag har glasögon!

Helt plötsligt känns världen för stor.

Och jag gillar inte attityden hos vissa människor, även om det är med en skämtsam klang, när de snackar skit (eller någit ditåt) om sina pojk-/flickvänner osv när han/hon inte är med. Det känns.. himla obekvämt att höra.

Exempel:

"Jag kunde ju helt klart fått något bättre men nu nöjer jag mig med detta"

Jag vet inte, vad är det för omedveten/medveten bitterhet som gör att man säger något sådant (i detta fallet på allvar) om sin sambo/pojkvän/osv?  Jag blir fnoskig på sånt. If you don't like it, leave it.

Det är intressant.

När man är liten tror man att ens föräldrar är perfekta, de är normen för hur en vuxen människa ska vara. När man sedan växer upp till tonåring börjar man inse att de bara är människor, de med, att de har sina brister som alla andra. Som vuxen blir man sedan tvungen att inse att föräldrar är personer, som det inte på något sätt är givet att man kan ha en fungerande relation, kommunikation eller ett liv med. Kanske blir det enda bandet ni har att de är just dina föräldrar, ditt kött och blod, men i övrigt är de sådana människor du aldrig skulle välja att umgås med om du inte var deras barn.

Det är knepigt, livet.

Människor är knepiga.

..

Igår såg jag någon jag inte sett på ett bra tag.

Det kändes bra att se att personen ifråga mådde bra och känslan av att jag inte bryr mig om det längre. När man går vidare efter stora kraschlandningar så är det ibland lätt att se att man bara gjorde sig själv blind, att det där man sörjde aldrig var rätt ändå.

Om tre veckor åker jag till Sardinien och kommer hem brun och utvilad (ehehehe). Tiden bara susar iväg, men jag gillar det (haha, troligt att jag kommer skriva så när jag är 60) för jag har rätt bra koll och gör saker jag vill göra.

This is the way it's supposed to be.

Vilket för mina tankar till min tavla, som jag målade i 9:an.

Undrar om den hänger kvar? Fasiken, den skulle jag nästan ha själv.

Men å andra sidan var det en gåva. Ptja, får kolla upp det.

Så är jag ett år äldre, ett år av nya erfarenheter, ett år som inte alls blev som jag trodde när jag för ett år sedan fyllde 18. Men livet går ju som bekant sina egna vägar (gää, jag låter som en professor).

Mina syskon är lustiga, av lillayster fick jag en t-shirt med trycket "Ej silikon" och av lillebror en bok med titeln "Tänkvärt om tålamod". Det sistnämnda är en stor pik. Det förstnämnda.. kan mycket väl också vara det på något märkligt sätt.

I övrigt fick jag (eller ska få) ett par glasögon. Jag avskyr de jag har och det vet de som känner mig att jag gjort länge. Som någon sa; "Du ser ut som ett barn i dem". Det är sant. Jag och mamma tittade lite idag men jag hittade inget direkt för vi hade bara 10 minuter på oss. Ska glo vidare imorrn när jag ändå har så jäkla mkt jag måste göra i stan.

Jag fick 150€ av farmor (sjukt mkt pengar, det känns som FÖR mkt) och ett "nattlinne" som hon aldrig använt. Jag kommer heller aldrig använda det men jag tycker jättemycket om tanken på att ha något kvar efter henne, hon är trots allt över 80. Det luktar farmor om det, farmors hus.

Jag fick schampo och balsam också, Matrix Biolage, det har jag verkligen velat testa så det var himla trevligt. Och på måndag kommer mormor med mina skor från La Redoute, H&M's höstkatalog och min present bestående av hudvårdsgrejer från Exuviance (verkligen välbehövt, jag behöver nytt).

Okej, det här blev ett himla egocentrerat inlägg. Men det är ju min blogg så skit samma. Det regnar, det känns inte alls kul för jag hade tänkt rida ut och ha det riktigt trevligt på min första helt lediga dag sedan skolan slutade men vem fan ger sig ut i det här niagarafallet frivilligt? Inte jag och definitivt inte min häst heller. Han står hellre kvar i hagen med mysigt täcke och mat.

Eftersom min bror förmodligen ska till Målilla över långhelgen (jag har förresten fått jobb den 17:e, YAY!) så ska jag försöka åka till Sverige från lördag kväll till söndag kväll och ta med mig min bror hem från Sthlm på söndagen. Det här skriver jag enbart i informativt syfte riktat till Klara, eftersom hon inet svarar på sin mobil.

Jag och mamma var och handlade också. Ikväll blir det oxfilé, hasselbackspotatis och glass med maränger, bananer, kokosbollar och sen så ska jag och bror grilla marshmallows. Jag ska bara svulla mat och godis och vara med L och ha det mysigt medan det regnar utanför.

Ja, det märks att jag har tråkigt just nu. Annars skulle jag inte skriva en sån jäkla massa strunt. Nej, nu ska jag gå och se på tv.

Okej. Mindre än 2 h tills min 19:e födelsedag börjar.

Vad är som jag tänkt mig? Svar: Ingenting, förutom det uppenbara.

Är det någonsin som man tänkt sig? Svar: Väldigt sällan.

Ångrar jag något?

Svar: Absolut. Men jag skulle aldrig ha gjort något annorlunda om jag fått gå tillbaka utan att psykiskt veta om att jag gått tillbaka (fattar ni? jag är inte så skillad på det här med att uttrycka mig just nu) .

Är jag lika gammal som Klara och L?

Svar: Näää. De kommer få rynkor före mig (för jag har lugg och därför syns de inte i pannan i alla fall, ojdå pissade jag mig själv i ögat nu? och här ska jag väl egentligen understryka att båda ovannämnda inte är i behov av en rynklugg).

Okej. Sova.